Mina tankar kring rädsla.....

 

Hur känns närvaro?

4 jul 2017

 

Vad är närvaro? Vad definierar närvaro? Och hur KÄNNS närvaro? 

Vi har våra fem sinnen, synen, hörseln, lukten, smaken och känseln, utöver det vill jag säga att vi har ett sjätte sinne som är det "emotionella sinnet". Om vi ser behovet av närvaro ur en liten bebis synvinkel, som nyfödda kräver de kroppslig närhet. Och med tanke på att de legat helt omslutna i magen, dygnet runt i nio månader så kan man förstå behovet att behöva ligga hud mot hud i en övergångsperiod. (Min egen son sov mer eller mindre konstant på mig hans första tre månader) Deras syn är begränsad, man pratar om att de ser från bröstet upp till mammas ansikte. Sen med tiden så minskar behovet av konstant fysisk närhet och de kan se längre och längre bort.

Som de flesta föräldrar upplevt, barnen som pockar på vår uppmärksamhet just när vi pratar i telefon eller är ute på nätet. De känner att vi endast är närvarande med kroppen, att huvudet och vårt medvetande är någon annanstans. Du känner själv igen känslan när vänner eller din partnern börjar titta i sin telefon. Deras närvaro försvinner bort...

När vi föder barn så "blir" våra behov som den lilla bebisen. Våra sinnen skärmar av oss från den stora världen, och begränsar alla intryck. Så att man klarar av det som sker just här och nu. En sekund, en minut i taget. Vi blir också lika "primitiva" som den lilla bebisen, att äta, sova och gå på toaletten blir det vi ägnar oss åt.

Vi är alla unika, har olika behov och preferenser. Mitt synsätt är att vi är oss själva när vi föder barn och kanske bara blir "mer" av oss själva. Så du som gillar beröring och massage i vanliga fall älskar det förmodligen även under födandet. Du som känner närvaro när någon lyssnar på dig, samtalar med dig, vill nog ha det under födandet också. Om du älskar att titta in i någons ögon kommer du känna behov att det ges dig av din partner och av personalen.

Det är ungefär likadant med det vi föredrar när vi har sex. T ex. sex utan inslag av beröring, för vissa av oss blir det helt otänkbart att ha sex så. Andra vill titta sin partner i ögonen mer eller mindre hela tiden. Vissa gillar att prata/höra prat och så vidare...

Om man kan prata om att ett sjätte sinne existerar, så är det för mig de emotionella strömningar som pågår i och emellan människor. Att vi känner av andra människors sinnesstämningar. Och om vi går tillbaka till när vi föder eller är med någon som föder, som partner, doula eller personal, så påverkas alla av "allt" som KÄNNS i rummet.

Har hört berättelser från kvinnor, när de fött sitt barn, upplevt sig vara helt ensamma trots att mycket personal fanns i rummet, och det motsatta, att de känt sig trygga helt ensamma eller med sin helt närvarande partner.

Så de som saknade något, vad var det? Jo, oftast ett par stadiga ögon att se in, som med blicken förmedlar en tilltro och ett lugn. Om kvinnan vill blunda, brukar en konstant beröring vara det som ger lugn och trygghet. Andra vill höra lugnande ord och andning. 

Den födande "känner av" allt, vår oro/rädsla, vår stress och ibland otålighet. Vi kan säga en sak, men om vår kropp eller vårt "mind" känner någon annan känsla så är det den känslan den födande uppfattar...Så strategin att inte berätta "hela sanningen" för att skona, är ingen bra idé, då det blir en underliggande oro i rummet över det som är osagt...

Som personal är utmaningen i dagens arbetsmiljö att låta kroppen och huvudet vara på samma ställe, att inte vara i framtiden, eller inne hos andra man "borde" vara hos. Så hellre 5 minuter i total närvaro än en splittrad människa, för ALLAS skull.

Vi som arbetar i vården behöver ta hand om oss för att inte bli utbrända eller vidbrända:) Ett sätt att är att härma den födande, att vara i nuet och klara av en värk, eller helst en paus i taget! Vi får inte mer gjort för att vi kan göra/tänka på flera saker samtidigt, vi blir bara mer stressade och känner oss otillräckliga. 

Så varför inte i sommar, då jag hoppas du får njuta av lite ledighet, unnar dig några minuter med NO-mind varje dag:

Tillåt alla tankar att komma, men "se att de stoppas" ovanför ditt huvud, du måste inte göra något åt dem just nu...

Låt dem istället få glida iväg på moln...

Du börjar istället observera din egen andning...

Och på varje utandning kan du tänka ditt eget förnamn... Helt plötsligt blir det tomt och lugnt i huvudet!

 

Önskar dig en skön sommar! Vänligen Jane

 

 

 

 

Sluta bråka med dina barn:)

28 mar 2017

 

För ungefär tio år sedan fick jag denna bok med den spännande titeln "sluta bråka med dina barn" i julklapp av min man, tillika pappa till två av mina barn. Behovet av detta inköp baserades dock inte på mitt förhållande till dessa barn, utan till relationen med min dotter jag hade sedan tidigare.

Inte blev jag speciellt glad för min julklapp, kände mig faktiskt som den sämsta föräldern i världen. Det tog ett tag innan jag kunde släppa den initiala känslan av att vara otillräcklig, så den fick ligga ett tag i bokhyllan. Men alla som känner mig vet att jag formligen slukar böcker, vid den tiden var det dock mest romaner och deckare. Inte som idag även böcker av självutvecklande art. Vem vet, denna bok kanske till och med blev startskottet för min väg till självläkande:)

Ok, jag läser väl den då, lite motsträvigt och med känslan av att en "riktig" mamma behöver väl inte läsa böcker av det här slaget? 

Men ganska snabbt vände den känslan till något helt annat. Jag ville läsa mer och mer, snabbt var boken läst och jag kunde sätta mina nya kunskaper på prov. Upptäckte att med de "små" barnen var det lätt att börja applicera mina nyvunna verktyg. Med den stora 13 åringen var det svårare... Hon förstod att det var något lurt på gång. - Vad gör du mamma? - Vad konstig du är! Och det var obekvämt för mig och så länge jag var obekväm, så märktes det att jag tillämpade en "metod". Men efter ett tag, med träning på alla i min omgivning, gick det lättare även med henne.

Och det slumpade sig inte mindre än att jag ungefär samtidigt hade lärt mig verktyget att "spegla och bekräfta" i min utbildning till profylaxinstruktör. Att helt enkelt vara ett stort hjärta med ögon och öron. Och det intressanta var att sluta bråka-tekniken hjälpte mig att våga följa linan ut även med födande och deras partners...

Så vad stod det då i boken? Ja, nu var ju boken flera hundra sidor tjock, men jag tänkte berätta det jag minns, har såklart lånat ut den... Om någon av mina vänner upptäcker den i sin bokhylla får boken gärna flytta tillbaka hem till mig:)           Detta är en av alla böcker Michael P. Nichols, en välkänd familjeterapeut och psykologiprofessor på William and Mary College, har skrivit. 

Syftet är att undvika att bråk startar genom att du som förälder blir mer lyhörd för vad ditt barn/tonåring egentligen säger. Inte vad du tror eller vill höra:) Och tricket är att stoppa den där första impulsen att vilja säga emot. För att istället vila i att så länge du inte säger NEJ, så blir det inget bråk. Bara för att du lyssnar på vad barnet vill, gör det inte att det automatiskt måste bli som barnet önskar. Det vet barnet! 

Många av oss är snabba på att säga NEJ och börjar dessutom gärna FÖRKLARA vårt nej. Att vi inte riktigt vill veta VARFÖR barnet vill något annat. För vi vet redan att det inte går att göra det som barnet säger/uttrycker ändå. Så vi tror att det är bättre att få stopp på ”tjatet” direkt och att fortsätta prata om det en stund kommer göra det hela värre när man väl säger nej. Vi har en föreställning att barnet då blir mer besviket om det inte blir som de vill och har pratat om..

Och det kan inte vara mer fel... barn VET vad de får och inte får, så även födande kvinnor... de vet alla att de måste föda barn tills det är klart, att det inte går att avbryta eller ångra sig... 

Jag har mött så många kvinnor som upplevt att ingen hörde, såg dem eller tog dem på allvar. Och tvärtom, personal som känner att kvinnan inte lyssnar eller tar in det de säger, och att det blir som en skiva som bara snurrar runt, runt, då de ”pratar” förbi varandra… Liknande förbi-prat blir det med våra barn i dessa situationer.

 

Låt mig ge ett exempel. Tänk dig att du står i köket och förbereder middagen. Barnet kommer och blir genast missnöjd när hen ser att det blir fisk idag. –” Jag älskar inte fisk” uttryckts och hen sätter sig ner med armarna i kors och vill INTE ha fisk…STOPP! Här vill vi gärna säga följande, eller? ”Men lilla du, du brukar ju gilla fisk, fisk är bra för dig, vi kan inte äta makaroner och köttbullar varje dag och nu blir det fisk, för det är fisk jag lagar, NEJ, jag tänker inte laga något annat”… osv.

Men efter jag läst boken så hände det här med min egen dotter: Jag frågade istället: ”så du älskar inte fisk? Du vill inte äta fisk idag? Jaha….” Men vad vill du äta då? Hon blev först lite förvånad? VILL du veta? Och hon hade nog inte tänkt så långt själv…. ”vad är du sugen på?” frågar jag vidare. - ”Pannkaka!” utbrister dottern nöjt, när hon kommit på något… (och igen, STOPP! Här ville i alla fall jag säga ”pannkaka kan vi inte äta varje dag, det är inte nyttigt och alla måste få bestämma vad vi ska äta och jag vill minsann ha fisk” osv…) 

Jag fortsätter fråga, samtidigt som jag fortsätter tillaga maten: ”vilken sorts pannkaka är du sugen på då?” Då går vi båda igång på att räkna upp alla varianter att pannkakor och allt man kan tänkas lägga på dem. Och när ämnet är uttömt och dottern lugnat ner sig och känner sig lyssnad på säger jag till sist: ”nu blev jag också sugen på pannkakor, ska vi ta och göra sådana goda pannkakor på lördag?” – Ja! Svarar dottern och skuttar glatt tillbaka till sitt rum.

Så vad hände egentligen här? Blev det bråk? Sa jag NEJ? Just det, detta kallas ibland för att ”rulla motstånd”. Att inte bjuda upp till kamp utan att följa med till den andres sida och utforska ämnet tillsammans. Dottern visste att jag inte tänkte ändra mig, hon visste att det blir fisk när jag lagar fisk, men hon ville och fick uttrycka sin önskan om något annat.

Och det kanske är så att när vi lyssnar förutsättningslöst, så kommer det fram nya idéer och lösningar, som vi själva inte tänkt på :) och när vi får ny kunskap om situationen kan vi ta ett nytt bättre beslut.

Ok, då tar vi ett exempel från när kvinnor föder barn. Det mest klassiska är att den födande säger ofta om och om igen under en period av födseln: - ”jag orkar inte mer”...”jag orkar inte mer”… ”jag orkar inte mer”…

Och jag vet hur jag själv bemötte detta som barnmorska innan boken och speglingsverktyget kom in i mitt liv: - ”jag förstår att du är trött, men det här går så bra, man har oanade krafter att ta av när man föder!” Och ibland så var det här vad kvinnan behövde höra, men oftast inte… jag kunde se att jag inte riktigt nådde fram. Såg att hon kände sig ensam och oförstådd. Men jag fortsatte att peppa och peppa, för det var det enda jag kunde och som kändes bra för mig.

 Inget fel i att peppa, men gärna efter upplevelsen att man blivit hörd har landat ordentligt. Så idag blir svaret: "du känner att du inte orkar mer?”…”att det vore så skönt om det var över?” Att på så sätt visa att jag faktiskt har förstått just henne, just här och nu… Då blir det i 9 fall av 10 ett JAAA, från kvinnan…”så känns det”. Det där Jaet är av ett annat slag, det är ett avslappnat ja, som bär känslan av att slippa övertyga, tjata för att känna sig sedd.

Nästa steg är att faktiskt bekräfta utan att överdriva, ”Jaha, så känner du nu...” Att förmedla att det är ok att känna så, det går att föda barn ändå. Att inte vi bredvid, varken som personal eller partner, går igång, utan att man behåller lugnet och tilltron till att allt är precis som de ska, även om hon känner så här just nu. Följt av att man bekräftar: Mm, jag ser/hör dig, men vet du, jag ser också att du är stark, att du har oanade krafter att ta av” och så börjar vi i omgivningen peppa på. Med allt det där som vi vet att födande behöver, närhet, beröring, dryck och lindrande åtgärder.

Och det häftiga är att det går att göra om och om igen. Men om du inte är helt närvarande, utan gör det bara som en metod, då kommer det inte ge så bra resultat. Men är du där med hela din kropp och själ, intresserad och nyfiken, då kommer det vara en vinnande melodi! Förmodligen gör du redan så här, i alla fall till viss del och i vissa situationer,och efter idag så kan du förmodligen se det mer tydligt, tillämpa det ännu mer och kanske i situationer där du tidigare aldrig tänkt tanken.

 

Så, nu blev det mitt längsta blogginlägg någonsin, hoppas du orkade läsa ända ner hit :)

Vi ses! Kramar Jane 

 

 

 

 

 

Födande kvinna som känner rädsla och oro - Kan EFT fungera?

28 okt 2015

 

 I mitt arbete som EFT terapeut ser jag hur rädslor och oro som bor i kroppen släpper under behandlingen...varför inte använda det när det behövs under födsel, då den födande drabbas av rädslo- och orostankar? Har själv under de senaste åren använt tekniken och det har inte tagit lång stund innan rädslan eller oron hos den födande gett vika....och lugnet återfinner sig och födseln kan fortskrida. (EFT = Emotional Freedom Technique)

Att se hur rädslan och oron smälter undan, på bara några minuter är en fantastisk känsla, utan att "göra" något kunna lugna kvinnan eller varför inte den stressade eller orolige partnern?

EFT eller mindful tapping som det också kallas, gör kroppen lugn då det påverkar känslohjärnan. Det sker genom att man  "knackar" på akupunkturpunkter runt om på kroppen. Under födsel använder jag mest handpunkterna...

Så nu ingår det att lära sig en enkel, lätttillämpad variant av EFT på mina utbildningar, både för förlossningspersonal och MVC/Aurora Bm. Allt i syfte att främja och underlätta för den födande att våga vara i kroppen och känna det som känns, både fysiskt och emotionellt. Om du vill veta mer om EFT/mindful tapping så finns det ytterligare information på hemsidan.

Ha det gott!

Jane

 

 

rädsla för det okända

31 aug 2015

 

Något jag vill skriva lite om är vår rädsla/oro för det okända. Eller så har vi en aning om vad som väntar, och kryddar resten med livliga FANTASIER.

Gud vad vår hjärna kan producera fantastiska hollywoodfilmer!

Jag kan berätta om när jag för några år sedan skulle göra en 2 dagars nybörjar-ridning för vuxna. Hade varit med barnen i stallet under höstterminen, och då behövt handha ponnyer, men nu förstod jag ju att det gällde STORA hästar. Oj, vad jag kunde tänka ut läskiga saker som skulle kunna hända!

Dagen kom och jag sprang på toaletten flera gånger innan avfärd hemifrån, och under de 3 timmarna i stallet var jag konstant på spänn och höll andan mest hela tiden. Väntade bara på att något skulle hända. Efteråt var jag helt slut,verkligen helt utmattad, kände mig rent av sjuk. Hela kroppen dränkt i svett och hade en enorm spänningshuvudvärk, det blev ingen rolig lördagskväll...

Dagen efter fortsatte kursen och då var jag nästan lugn som en filbunke, avslappnad och andades mest hela tiden. Vilken skillnad! Det var kul och jag kunde njuta. Vad vill jag då säga med detta? Jo, att det var ju inget som jag har sett i verkligheten eller själv varit med om som skapade mina fantasier i huvudet. Och när jag började se vad som egentligen hände i verkligheten och var i NUET kunde jag handskas med min kropp, min andning och mina tankar.

Detta gäller ju också födandet. Vi vet för lite eller ofta har fått oss en uppfattning via TV eller nätet, släktingar och vänners berättelser. Även om det är en utopi i dagens samhälle, att man är med sina systrar och vänner när de föder barn, så vore det guld värt. Visst, man vet inte hur det känns eller upplevs att föda själv, men man är van vid miljön och har sett att det är görbart. Det går att föda barn, det är inte längre en fantasi.

För när hjärnan står inför något nytt försöker den snillrikt och på många sätt tänka ut vad som väntar. Hjärnan har tyvärr svårt att vara i nuet, den "tänker" gärna bakåt eller framåt istället......

Så nu frågar jag dig, vad fokuserar DIN hjärna mest på, dåtid eller framtid?

Kan vara bra att veta när man ska släppa på tankar som inte ger något utan bara får dig att fastna i ältande eller oro. Det som är i dåtid är gammalt, har egentligen inget med idag att göra....så när hjärnan vill dit, säg stopp: - Jag är i nuet, titta dig omkring och registrerar din verklighet.

Samma sak om hjärnan bara är i framtiden: tänk om det händer? eller inte händer? osv. osv. Säg Stopp! och säg/tänk - Jag är här i nuet, titta dig omkring, registrera verkligheten och tänk på hur du klara det galant! Då klarar du framtiden lika bra, för den kommer aldrig i den form du tror, utan det är alltid NU och nuet kan man klara av...

 

Allt för denna gång!/ Jane 

  

Kontrollbehov

20 apr 2015

 

Har tänkt mycket på vårt behov av att känna kontroll, som bara ökar känns det som. I de flesta fall kan vi kontrollera & bestämma över det mesta i våra liv. Vi bestämmer vilka våra vänner är, vem vi lever ihop med, vilken utbildning vi går och vart vi vill jobba och bo. 

När vi helt plötsligt står inför att vilja bli gravid, eller motsatsen, att bli oönskat gravid, är det ibland det första okontrollerbara vi möter. Och det är bara början, sedan ska graviditeten fortgå, bebisen må bra i magen och den gravida kvinnan önskar såklart en komplikationsfri graviditet.

När det gäller allt som är utom vår kontroll när vi föder blir listan evighetslång!

Bara det att det är normalt i Sverige idag att föda inom hela fem veckor.....när ska förlossningen starta & hur? Sedan fortsätter bara den ena saken efter den andra som vi måste acceptera att det "bara blir som det blir". Vissa av oss klarar detta och kan tycka det är skönt att inte veta allt innan. 

Den som är rädd känner istället oro och rädsla inför det som är okänt. Tänk vad skönt det vore om vi alla på ett skonsamt sätt fick möjligheten att vara med på ett antal födslar, kvinna som partner. Nej, istället ska vi prestera på topp första gången!

Detta kan för vissa kännas helt omöjligt, man är ju rädd för förlossningen! Men tanken är helt hypotetisk och det jag menar är att man då inte bara har sin fantasi att tillgå, utan tankarna kring att föda blir mer verklighetsförankrade.

Fantasin är många gånger värre än verkligheten.

De som har fött barn och blivit rädda efter det, hur tänker jag kring det?  Ja, då är det inte längre rädsla för det okända, utan rädsla för det kända. Det handlar ofta om samma sak, att handskas med det okontrollerbara och göra det kontrollerbart. Det man kan kontrollera är hur man mår när man föder....

Hur våga släppa kontrollen och låta kroppen föda? Det är på ett sätt enkelt men ändå svårt...skriver mer om det i ett kommande blogginlägg:)

 

Hälsningar Jane

 

Att inte våga berätta om sin rädsla

4 feb 2015

 

Det första som måste ske för att man ska kunna bearbeta sin rädsla eller oro är ju att faktiskt bli medveten om att man är rädd.

Vissa av er tänker säkert, hur kan man "missa" det? Rädslan är för vissa helt dominerande, det enda man kan tänka på, en känsla av att tankarna bara snurrar runt, runt. Andra är så rädda så att de inte ens vet det på ett medvetet plan. Då tenderar man till att skjuta på beslutet att bli gravid, för någonstans i slutet av graviditeten måste något hända som jag inte ens vill tänka på - förlossningen!

Eller så blir man gravid för att önskan om ett barn är större än den "omedvetna" rädslan. Då efter att graviditetsbeskedet är ett faktum, uppkommer direkt en känsla av starkt obehag över att ens tänka tanken att föda barn, så då tänker jag inte på det....

Det mest använda sättet att hålla rädslor/oro stången är att undvika/blunda, att låtsats som att det jag är rädd för aldrig kommer att ske. Fungerar ett tag, men ju längre i graviditeten man kommer och bebisen växer i magen, ju svårare är det att ignorera rädslan. Helt logiskt kommer tankarna på att den här stora saken i magen ska ut! 

Många gravida berättar om sin rädsla inför att föda senare i sin graviditet, ibland runt v 20 eller så väntar man till v 32-36. Oftast hinner man reda ut vad rädslan består av och hitta lösningar. Men det bästa måste vara att man får hjälp tidigare i graviditeten. Av många anledningar, men den främsta är att det tar energi att vara rädd, även om det är omedvetet. Man har svårt att njuta av sin graviditet och att knyta an till bebisen i magen.

Hur kan man då upptäcka att man är rädd? Och hur kan barnmorskan på MVC hjälpa kvinnan att se och berätta om sin rädsla? Jo, att man "vågar" ställa fler frågor, och gör det redan på inskrivningen! Att man inte bara lämnar ämnet efter ett "det ska väl gå bra, alla andra har klarat det" -svar.....Utan penetrerar ämnet ytterligare, och när man känner sig säker på att det inte finns någon undanträngd rädsla där bakom "orden", kan man släppa ämnet, för den gången!

 

Ha det gott! Jane

  

 

 

Partner som är rädd

20 jan 2015

 Det är något vi pratar för lite om tror jag, vi barnmorskor och läkare. Vi uppmuntrar och gillar när partnern är med vid besöken på mödravården, men får vi reda på om partnern är rädd/känner oro inför att vara med på födseln? 

Nej, det tror jag inte alltid kommer fram. Anledningarna kan vara många, partnern är nog inte medveten om att det finns hjälp att få för sin rädsla, en annan anledning är att de är oroliga för att framstå som ego - det är ju deras gravida kvinna som ska föda fram barnet, vad är det då att vara rädd för att "bara" vara med?

Partnern kan vara orolig för att vara på sjukhus, se blod, rädsla för att barnet inte ska må bra mm. Den andra rädslan är nog inför att se sin kvinna ha smärta och inte kunna göra så mycket för att avhjälpa...

Skulle önska att fler partners vågar berätta om sin oro/rädslhjälpa och att också be om stöd. Eftersom vi vet att en rädd eller orolig partner påverkar den födande och till och med kan "orsaka" komplikationer.

....Så hur är din upplevelse, du barnmorskan på mödravården, berättar partnern och får de i så fall adekvat stöd?

/ Jane

Rädsla efter att ha fött barn...

9 jan 2015

 Nu var det ett tag sedan det skrevs något här, men nu går jag och tänker på något som jag vill skriva om. Det är fler som är sekundärt rädda, dvs, de har blivit rädda efter att ha fött sitt/sina barn, än de som är primärt rädda, dvs. inför födelsen av sitt första barn.

Man är alltså rädd för det "kända", i motsats till förstföderskan som är rädd för det "okända".

Om man som kvinna haft en födsel där det fanns känslor av panik, utsatthet, mm, är det svårt eller rättare sagt omöjligt att våga tro att nästa födsel kommer vara annorlunda eller bättre. Man vet vad man varit med om, vet ju inget annat. 

Ena delen av den räddas hjärna kan tänka att det kan nog vara annorlunda vid nästa födsel, men den andra delen tänker "aldrig, det tror jag inte ett dugg på!" Vad än alla andra runt omkring säger, alla vänner, kvinnor som berättat om sina olika upplevelser, barnmorskor och läkare, varför ska jag tro på dem? Jag VET vad jag varit med om!!! Så klart att samma sak kommer att hända igen!

Ovanstående är vad alla rädda flerföderskor jag mött har sagt sig känna......Mitt svar blir då alltid

 - "så klart att du som rädd känner så här, Du vore inte rädd om du kunde se lösningar och vågade se fram mot en ny födsel!" 

- Om du är rädd och vill börja bearbeta din rädsla blir din uppgift att våga se tillbaka på din födsel för att titta efter vad som var bra och vad du hade velat var bättre? Vi börjar där!

Ses / Jane

 

 

Första kursen rullar på!

2 dec 2013

Idag haft andra handledningstillfället med ett stort gäng barnmorskor i BC-metoden. Härligt att höra allas reflektioner. Vissa har använt det mesta, andra testar sig fram lite försiktigt.

Underbart med kommentaren - "det känns enklare och den rädda mår så bra av att få tydliga strategier att möta och bearbeta rädslan med!" även att - "Alla har gjort sina hemuppgifter och de samarbetar fint i paret för att hitta bra lösningar på behålla lugnet inför och under förlossningen". Det är ett handledningstillfälle kvar i januari, sedan är dessa barnmorskor klara och fortsätter på egen hand.

Så nu känner jag mig stärkt i att gå ut på barnmorskemottagningarna runt om i Stockholm och i resten av Sverige för att berätta om BC-metoden.


God Jul och Gott Nytt År önskar jag er alla! / Jane

 

 

 

 

Kursboken är klar!

26 okt 2013

Nu äntligen, efter 1½ år är kursboken i min hand och redo att användas, vilken känsla!

I början av september gick första kursdagarna i BC-metoden av stapeln. Fyra härliga dagar tillsammans med goa barnmorskekollegor. Alla var rörande överrens om att fokus på förlossningsrädsla behövs och känns rätt i tiden.

I veckan var det så dags för det första handledningstillfället i BC-metoden. Sex veckor går fort och det kändes bra att ses igen. Boken var saknad, så det känns glädjande att åka över med en bunt i nästa vecka. Mycket spänd på vad de kommer att tycka!

Jag har även hunnit med tre fantastiska konferensdagar där jag mött kollegor från hela landet. Nu är det nog upproret gjorde så att atmosfären var annorlunda och alla föreläsare tyckte jag hade en annan approach. Hur vill vi barnmorskor arbeta och hur kan vi organisera vården för att tillgodose födandes behov och inte "övervårda" friska gravida och födande? Kollegor från de andra nordiska länderna var där och visade på andra arbetsmodeller, spännande!

Boken finns tyvärr inte för försäljning, utan den ingår som en del av utbildningen i BC-metoden.

Må gott / Jane

 

Mot nya utmaningar!

19 aug 2013

Nu är sommaren alldeles strax över och det är dags att återgå till vardagen, känns skönt på ett sätt, ser fram emot mina nya jobbprojekt.

Snart har jag mina första kurser för barnmorskor, enormt spännande att se om det jag själv upplevt som en tillgång i mitt arbete på mödravården kan ges vidare till mina barnmorskekollegor. Kommer de att gilla det jag gör och brinner för? 

Har ofta fått höra att det är lätt för mig -"du är ju sån". Och ja visst, vi är alla olika, men det som man tror sitter i min personlighet är faktiskt helt enkelt ett arbets- och förhållningssätt. Som förvärvats genom vidareutbildningar och en tro på att det ofta är mycket enkla åtgärder som gör störst skillnad.

För det är faktiskt så det är, ett litet förändrat arbetssätt kan ge en stor effekt! Precis som den rädda kan justera sina tankar litet och upptäcka ett helt nytt sätt att förhålla sig!

Återkommer och berättar mer efter att de första kurserna har gått av stapeln / ha det gott, Jane

 

 

 

Att föda på sommaren

30 maj 2013

 

Nu börjar sommaren närma sig, härligt!


Mötte många oroliga blivande föräldrar på aulaföreläsning härom dagen, många frågor var det om sommarens kapacitet på förlossningsavdelningarna här i Stockholm. Detta är inga nya frågor, men det var lite mer oro nu efter att barnmorskeupproret lyft på locket och önskar förändring för alla födande och barnmorskor.

Min självklara önskan är att alla ska få föda där de vill och känner sig tryggast, men så länge det ser ut som det gör, behöver vi bygga tryggheten på något stabilare. Och det måste vara det vi vet med säkerhet, dvs. att kvinnan ska föda och vem/vilka som ska vara vid hennes sida.

Om vi bygger tryggheten i denna grupp så behöver inte det betyda så mycket på vilket sjukhus man får föda på, det vet jag med säkerhet! Om man vänder på det, fördelen med att få komma till en annan förlossningsavdelning än sitt första handsval är att personalen har tid där ni välkomnas!

Ett tips för att behålla lugnet och inte bli orolig i onödan, är att när ni ringer in och förvarnar att födseln har startat, INTE frågar om det finns plats! Det skapar bara oro som kan göra att födseln inte går framåt......
Det förändrar sig snabbt och när det är dags att åka in kan det finnas massor av platser! Tvärtom är också tufft, att höra att det finns plats, men när det är dags att åka, då är det fullt och ni måste ställa om siktet.......

Ring gärna och berätta vad som händer, flera gånger, sedan när ni tillsammans med personalen tycker att det är dags att åka, då bestäms vilket sjukhus ni styr kosan mot. Detta är bara vad jag tycker främjar ett gott förlossningsarbete.

Så ägna inte tid och oro åt det som man inte kan påverka, utan att istället påverka det ni kan, hur ni arbetar tillsammans för att få en så lugn och trygg födsel som möjligt.....

Många soliga hälsningar från Barnmorskan som ska vara vikarien som ger andra möjligheten att vara lediga!

/ Jane

 

 

Barnmorskor säger ifrån och önskar en annan verklighet i dagens förlossningsvård

7 maj 2013

Hej, nu händer det saker bland Sveriges barnmorskor, längst har barnmorske"upproret" kommit i Stockholm, där arbetsvillkoren många dagar på de flesta sjukhus är under all kritik!

Förstår om detta skapar oro för er gravida som snart ska föda på någon av dessa kliniker, kommer jag få det stöd jag behöver, kommer det finnas personal där för mig?

Arbetsförhållandena inom förlossningsvården har inte helt plötsligt blivit oacceptabla, utan det är en förändring som skett under många år, där det blivit mer och mer accepterat att som barnmorska springa som en skållad råtta mellan de födande som man ansvarar för. Och det man prioriterar bort är att själv dricka, äta och gå på toaletten. Reflektion och att få debriefa med sina kollegor finns knappt utrymme för, man jobbar för fullt hela sitt pass och pustar ut när man kommer hem.

Det jag vill förtydliga är att personalen blir trötta, sjuka och utarbetade för att de gör ALLT för att ge kvinnor/paret som föder en så bra födsel, som det bara är möjligt! Målet med upproret är att alla födande skall få ha en barnmorska hos sig när man föder, för att på sätt få en dräglig arbetsmiljö, men det finns också otaliga studier som visar på fördelarna med kontinuerligt stöd.

Som gravid hjälper det föga att oroa sig och måla upp scenarion där det inte finns personal för er, men det är inte konstigt om dessa tankar dyker upp, speciellt om man är rädd från början. Försök istället att fokuserar på det NI kan göra för att få en bra födsel tillsammans och att personalen är ett välkommet tillskott till ert samarbete! En stark rekommendation är att gå en profylaxkurs och jobba ihop er, träna ordentligt sista veckorna innan födseln så att det känns naturligt för er båda att välja dessa strategier när ni föder. Ni har då strategier/redskap som gör att ni behåller lugnet och känner en trygghet tillsammans under födseln.

Känns det otillräckligt kan en doula vara ett komplement. En doula är en kvinna som själv fött barn och vill vara med och stötta under er födsel. Studier visar att närvaro av doula ökar välbefinnandet och minskar risken för medicinska komplikationer. En doula kan även vara en vän eller syster. Det viktigaste då är att man jobbar ihop sig innan och pratar öppet om vad man vill ha stöd med. Om det är partnern som är rädd så är en doula ett utmärkt alternativ som gör att partnern inte känner att allt hänger på sina axlar utan man kan tillsammans med doulan stötta kvinnan som föder.

 

Allt för denna gång/ Jane

skapar en kurs

7 maj 2013

 Jag har tagit ett stort beslut och har valt att avsluta min anställning, är befriande och läskigt på samma gång men jag kände att det var nu eller aldrig!

För att istället ägna min tid åt att dela med mig av min kunskap kring rädslor. Skapar nu en kurs i syfte att ge barnmorskor ute på Barnmorskemottagningar och mödravårdscentraler redskap/verktyg att samtala med rädda. 

 Allt i syfte att minska oro/rädsla så att de som är rädda tidigare i sin graviditet kan bli lugnare och kanske till och med kunna njuta lite av att vänta barn!

 Får passa på att visa att jag är tillgänglig, så hör av er om ni har behov för samtal eller vill att jag kommer till er för utbildning!

 God Jul och Gott Nytt År! / Kramar Jane

 

rädsla ligger bakom

7 maj 2013

 Går just nu och tänker på att rädsla är något som är en bakomliggande orsak till många andra uttryck.......

T ex när jag ibland möter en arg och upprörd partner, under graviditeten eller vid förlossningen, så är det i nio fall av tio egentligen en rädsla för att den gravida kvinnan inte skall få det hon behöver.

Att då få bli bekräftad " är du rädd att jag inte skall se vad din kvinna behöver? att jag inte skall vara där och stötta henne i att behålla lugnet och tryggheten?" Att se bakom uttrycket och våga fråga efter den djupare underliggande oron/rädslan.

Ibland  under födseln så tror partnern att deras största och viktigaste uppgift är att se till så att kvinnan får en ryggbedövning (ofta har kvinnan gett dem den uppgiften!)  Men det är inte den som gör att kvinnan blir lugn. Smärtlindrad, ja, men lugnet kommer med att man som partner och barnmorska är lugn och trygg. 

Genom att hjälpa kvinnan att vara här och nu, att ta en värk och en vila i taget, att fortsätta andas och slappna av mellan värkarna, får inte rädslan något fäste! Låter ju lätt eller hur? Njae, kanske inte.......

/ Jane

← Äldre inlägg