Hur känns närvaro?

 

Vad är närvaro? Vad definierar närvaro? Och hur KÄNNS närvaro? 

Vi har våra fem sinnen, synen, hörseln, lukten, smaken och känseln, utöver det vill jag säga att vi har ett sjätte sinne som är det "emotionella sinnet". Om vi ser behovet av närvaro ur en liten bebis synvinkel, som nyfödda kräver de kroppslig närhet. Och med tanke på att de legat helt omslutna i magen, dygnet runt i nio månader så kan man förstå behovet att behöva ligga hud mot hud i en övergångsperiod. (Min egen son sov mer eller mindre konstant på mig hans första tre månader) Deras syn är begränsad, man pratar om att de ser från bröstet upp till mammas ansikte. Sen med tiden så minskar behovet av konstant fysisk närhet och de kan se längre och längre bort.

Som de flesta föräldrar upplevt, barnen som pockar på vår uppmärksamhet just när vi pratar i telefon eller är ute på nätet. De känner att vi endast är närvarande med kroppen, att huvudet och vårt medvetande är någon annanstans. Du känner själv igen känslan när vänner eller din partnern börjar titta i sin telefon. Deras närvaro försvinner bort...

När vi föder barn så "blir" våra behov som den lilla bebisen. Våra sinnen skärmar av oss från den stora världen, och begränsar alla intryck. Så att man klarar av det som sker just här och nu. En sekund, en minut i taget. Vi blir också lika "primitiva" som den lilla bebisen, att äta, sova och gå på toaletten blir det vi ägnar oss åt.

Vi är alla unika, har olika behov och preferenser. Mitt synsätt är att vi är oss själva när vi föder barn och kanske bara blir "mer" av oss själva. Så du som gillar beröring och massage i vanliga fall älskar det förmodligen även under födandet. Du som känner närvaro när någon lyssnar på dig, samtalar med dig, vill nog ha det under födandet också. Om du älskar att titta in i någons ögon kommer du känna behov att det ges dig av din partner och av personalen.

Det är ungefär likadant med det vi föredrar när vi har sex. T ex. sex utan inslag av beröring, för vissa av oss blir det helt otänkbart att ha sex så. Andra vill titta sin partner i ögonen mer eller mindre hela tiden. Vissa gillar att prata/höra prat och så vidare...

Om man kan prata om att ett sjätte sinne existerar, så är det för mig de emotionella strömningar som pågår i och emellan människor. Att vi känner av andra människors sinnesstämningar. Och om vi går tillbaka till när vi föder eller är med någon som föder, som partner, doula eller personal, så påverkas alla av "allt" som KÄNNS i rummet.

Har hört berättelser från kvinnor, när de fött sitt barn, upplevt sig vara helt ensamma trots att mycket personal fanns i rummet, och det motsatta, att de känt sig trygga helt ensamma eller med sin helt närvarande partner.

Så de som saknade något, vad var det? Jo, oftast ett par stadiga ögon att se in, som med blicken förmedlar en tilltro och ett lugn. Om kvinnan vill blunda, brukar en konstant beröring vara det som ger lugn och trygghet. Andra vill höra lugnande ord och andning. 

Den födande "känner av" allt, vår oro/rädsla, vår stress och ibland otålighet. Vi kan säga en sak, men om vår kropp eller vårt "mind" känner någon annan känsla så är det den känslan den födande uppfattar...Så strategin att inte berätta "hela sanningen" för att skona, är ingen bra idé, då det blir en underliggande oro i rummet över det som är osagt...

Som personal är utmaningen i dagens arbetsmiljö att låta kroppen och huvudet vara på samma ställe, att inte vara i framtiden, eller inne hos andra man "borde" vara hos. Så hellre 5 minuter i total närvaro än en splittrad människa, för ALLAS skull.

Vi som arbetar i vården behöver ta hand om oss för att inte bli utbrända eller vidbrända:) Ett sätt att är att härma den födande, att vara i nuet och klara av en värk, eller helst en paus i taget! Vi får inte mer gjort för att vi kan göra/tänka på flera saker samtidigt, vi blir bara mer stressade och känner oss otillräckliga. 

Så varför inte i sommar, då jag hoppas du får njuta av lite ledighet, unnar dig några minuter med NO-mind varje dag:

Tillåt alla tankar att komma, men "se att de stoppas" ovanför ditt huvud, du måste inte göra något åt dem just nu...

Låt dem istället få glida iväg på moln...

Du börjar istället observera din egen andning...

Och på varje utandning kan du tänka ditt eget förnamn... Helt plötsligt blir det tomt och lugnt i huvudet!

 

Önskar dig en skön sommar! Vänligen Jane

 

 

 

 

4 jul 2017