Sluta bråka med dina barn:)
För ungefär tio år sedan fick jag denna bok med den spännande titeln "sluta bråka med dina barn" i julklapp av min man, tillika pappa till två av mina barn. Behovet av detta inköp baserades dock inte på mitt förhållande till dessa barn, utan till relationen med min dotter jag hade sedan tidigare.
Inte blev jag speciellt glad för min julklapp, kände mig faktiskt som den sämsta föräldern i världen. Det tog ett tag innan jag kunde släppa den initiala känslan av att vara otillräcklig, så den fick ligga ett tag i bokhyllan. Men alla som känner mig vet att jag formligen slukar böcker, vid den tiden var det dock mest romaner och deckare. Inte som idag även böcker av självutvecklande art. Vem vet, denna bok kanske till och med blev startskottet för min väg till självläkande:)
Ok, jag läser väl den då, lite motsträvigt och med känslan av att en "riktig" mamma behöver väl inte läsa böcker av det här slaget?
Men ganska snabbt vände den känslan till något helt annat. Jag ville läsa mer och mer, snabbt var boken läst och jag kunde sätta mina nya kunskaper på prov. Upptäckte att med de "små" barnen var det lätt att börja applicera mina nyvunna verktyg. Med den stora 13 åringen var det svårare... Hon förstod att det var något lurt på gång. - Vad gör du mamma? - Vad konstig du är! Och det var obekvämt för mig och så länge jag var obekväm, så märktes det att jag tillämpade en "metod". Men efter ett tag, med träning på alla i min omgivning, gick det lättare även med henne.
Och det slumpade sig inte mindre än att jag ungefär samtidigt hade lärt mig verktyget att "spegla och bekräfta" i min utbildning till profylaxinstruktör. Att helt enkelt vara ett stort hjärta med ögon och öron. Och det intressanta var att sluta bråka-tekniken hjälpte mig att våga följa linan ut även med födande och deras partners...
Så vad stod det då i boken? Ja, nu var ju boken flera hundra sidor tjock, men jag tänkte berätta det jag minns, har såklart lånat ut den... Om någon av mina vänner upptäcker den i sin bokhylla får boken gärna flytta tillbaka hem till mig:) Detta är en av alla böcker Michael P. Nichols, en välkänd familjeterapeut och psykologiprofessor på William and Mary College, har skrivit.
Syftet är att undvika att bråk startar genom att du som förälder blir mer lyhörd för vad ditt barn/tonåring egentligen säger. Inte vad du tror eller vill höra:) Och tricket är att stoppa den där första impulsen att vilja säga emot. För att istället vila i att så länge du inte säger NEJ, så blir det inget bråk. Bara för att du lyssnar på vad barnet vill, gör det inte att det automatiskt måste bli som barnet önskar. Det vet barnet!
Många av oss är snabba på att säga NEJ och börjar dessutom gärna FÖRKLARA vårt nej. Att vi inte riktigt vill veta VARFÖR barnet vill något annat. För vi vet redan att det inte går att göra det som barnet säger/uttrycker ändå. Så vi tror att det är bättre att få stopp på ”tjatet” direkt och att fortsätta prata om det en stund kommer göra det hela värre när man väl säger nej. Vi har en föreställning att barnet då blir mer besviket om det inte blir som de vill och har pratat om..
Och det kan inte vara mer fel... barn VET vad de får och inte får, så även födande kvinnor... de vet alla att de måste föda barn tills det är klart, att det inte går att avbryta eller ångra sig...
Jag har mött så många kvinnor som upplevt att ingen hörde, såg dem eller tog dem på allvar. Och tvärtom, personal som känner att kvinnan inte lyssnar eller tar in det de säger, och att det blir som en skiva som bara snurrar runt, runt, då de ”pratar” förbi varandra… Liknande förbi-prat blir det med våra barn i dessa situationer.
Låt mig ge ett exempel. Tänk dig att du står i köket och förbereder middagen. Barnet kommer och blir genast missnöjd när hen ser att det blir fisk idag. –” Jag älskar inte fisk” uttryckts och hen sätter sig ner med armarna i kors och vill INTE ha fisk…STOPP! Här vill vi gärna säga följande, eller? ”Men lilla du, du brukar ju gilla fisk, fisk är bra för dig, vi kan inte äta makaroner och köttbullar varje dag och nu blir det fisk, för det är fisk jag lagar, NEJ, jag tänker inte laga något annat”… osv.
Men efter jag läst boken så hände det här med min egen dotter: Jag frågade istället: ”så du älskar inte fisk? Du vill inte äta fisk idag? Jaha….” Men vad vill du äta då? Hon blev först lite förvånad? VILL du veta? Och hon hade nog inte tänkt så långt själv…. ”vad är du sugen på?” frågar jag vidare. - ”Pannkaka!” utbrister dottern nöjt, när hon kommit på något… (och igen, STOPP! Här ville i alla fall jag säga ”pannkaka kan vi inte äta varje dag, det är inte nyttigt och alla måste få bestämma vad vi ska äta och jag vill minsann ha fisk” osv…)
Jag fortsätter fråga, samtidigt som jag fortsätter tillaga maten: ”vilken sorts pannkaka är du sugen på då?” Då går vi båda igång på att räkna upp alla varianter att pannkakor och allt man kan tänkas lägga på dem. Och när ämnet är uttömt och dottern lugnat ner sig och känner sig lyssnad på säger jag till sist: ”nu blev jag också sugen på pannkakor, ska vi ta och göra sådana goda pannkakor på lördag?” – Ja! Svarar dottern och skuttar glatt tillbaka till sitt rum.
Så vad hände egentligen här? Blev det bråk? Sa jag NEJ? Just det, detta kallas ibland för att ”rulla motstånd”. Att inte bjuda upp till kamp utan att följa med till den andres sida och utforska ämnet tillsammans. Dottern visste att jag inte tänkte ändra mig, hon visste att det blir fisk när jag lagar fisk, men hon ville och fick uttrycka sin önskan om något annat.
Och det kanske är så att när vi lyssnar förutsättningslöst, så kommer det fram nya idéer och lösningar, som vi själva inte tänkt på :) och när vi får ny kunskap om situationen kan vi ta ett nytt bättre beslut.
Ok, då tar vi ett exempel från när kvinnor föder barn. Det mest klassiska är att den födande säger ofta om och om igen under en period av födseln: - ”jag orkar inte mer”...”jag orkar inte mer”… ”jag orkar inte mer”…
Och jag vet hur jag själv bemötte detta som barnmorska innan boken och speglingsverktyget kom in i mitt liv: - ”jag förstår att du är trött, men det här går så bra, man har oanade krafter att ta av när man föder!” Och ibland så var det här vad kvinnan behövde höra, men oftast inte… jag kunde se att jag inte riktigt nådde fram. Såg att hon kände sig ensam och oförstådd. Men jag fortsatte att peppa och peppa, för det var det enda jag kunde och som kändes bra för mig.
Inget fel i att peppa, men gärna efter upplevelsen att man blivit hörd har landat ordentligt. Så idag blir svaret: "du känner att du inte orkar mer?”…”att det vore så skönt om det var över?” Att på så sätt visa att jag faktiskt har förstått just henne, just här och nu… Då blir det i 9 fall av 10 ett JAAA, från kvinnan…”så känns det”. Det där Jaet är av ett annat slag, det är ett avslappnat ja, som bär känslan av att slippa övertyga, tjata för att känna sig sedd.
Nästa steg är att faktiskt bekräfta utan att överdriva, ”Jaha, så känner du nu...” Att förmedla att det är ok att känna så, det går att föda barn ändå. Att inte vi bredvid, varken som personal eller partner, går igång, utan att man behåller lugnet och tilltron till att allt är precis som de ska, även om hon känner så här just nu. Följt av att man bekräftar: Mm, jag ser/hör dig, men vet du, jag ser också att du är stark, att du har oanade krafter att ta av” och så börjar vi i omgivningen peppa på. Med allt det där som vi vet att födande behöver, närhet, beröring, dryck och lindrande åtgärder.
Och det häftiga är att det går att göra om och om igen. Men om du inte är helt närvarande, utan gör det bara som en metod, då kommer det inte ge så bra resultat. Men är du där med hela din kropp och själ, intresserad och nyfiken, då kommer det vara en vinnande melodi! Förmodligen gör du redan så här, i alla fall till viss del och i vissa situationer,och efter idag så kan du förmodligen se det mer tydligt, tillämpa det ännu mer och kanske i situationer där du tidigare aldrig tänkt tanken.
Så, nu blev det mitt längsta blogginlägg någonsin, hoppas du orkade läsa ända ner hit :)
Vi ses! Kramar Jane
