Berättelser | Birth of Courage
 

Berättelser

 

Nu äntligen fick jag en stund över att skriva några rader om min upplevelse. Återigen ett stort TACK till dig, du är en på miljonen.

Från rädsla till styrka

Jag träffade Jane när jag var gravid med vårt andra barn. Graviditeten hade varit jobbig och min förlossningsrädsla var värre än någonsin. Jag har varit förlossningsrädd så länge jag kan minnas, och min första förlossning hjälpte den inte. Den var en förlossning och upplevelse som var extremt jobbig för mig och min partner. Något jag funderade på långt efteråt.

Att vara gravid igen var skrämmande och definitivt inget jag hade planerat.

Efter att ha träffat Jane så insåg jag att mycket av min rädsla ifrån den förra förlossningen handlade om att jag inte blivit sedd eller lyssnad på, då sitautionen var allt annat än en "normal" förlossning. Jag blev sjuk och snabbt skulle jag startas upp och få ut barnet. En månad för tidigt dessutom. Det hjälpte heller inte att tiden på neonatal avdelningen var enormt jobbig. Jag var besviken, arg, förtvivlad och ledsen. 

I mitt första möte med Jane fokuserade vi på hur jag skulle bli sedd och hörd och hur jag själv faktiskt ville bli behandlad. Och att alla förlossningar är annorlunda och att jag måste släppa den första, för om sanningen skulle fram så var ju chansen minimal för att den skulle bli likadan denna gång.

Vi pratade också om min relation till mina föräldrar och lite om min barndom. Allt hängde ihop med nuvarande rädslor och känslor. 

Efter vårt första möte kände jag en lättnad. Jane hade gett mig redskap för att hantera min rädsla. Jag kände mig stärkt. Mina funderingar kring att jag ville göra ett kejsarsnitt istället för att genomgå en normal förlossning hade dämpats.

Vårt andra möte hade jag med mig min sambo och pappan till barnet, han fick användbara tips och handfasta råd på hur han faktiskt kunde vara det stödet som behövdes denna gång. 

Så kom då dagen "D", det blev en uppstart ännu en gång, då jag denna gång gick över tiden med råge. Men jag kände mig lugn och fokuserad. Mitt förlossningsbrev var tydligt och bestämt. Personalen på SÖS var mycket lyhörd och la tid på att se till att jag mådde bra. Förlossningen drog ut på tiden och det var svårt att få ut barnet då den hade ansiktsbjudning, jag var trött och ville ge upp flera gånger. MEN min sambo visste hur han skulle stötta mig på ett bra sätt och barnmorskorna var guld värda. Till slut kom vår prinsessa med skrik och liv, och jag var så tacksam.

Visst förlossningen var jobbig och nej jag kommer inte skaffa fler barn, men jag bär inte med mig förlossningsupplevelsen som en tung väska. Jag känner att den lämnar jag bakom mig nu. Jag är bara tacksam för allt gått bra och att mitt barn är friskt. Jag känner mig inte ledsen eller besviken, jag känner mig stark och lycklig.

Utan Jane hade jag aldrig fått de redskap som jag har nu, utan Jane hade jag förmodligen ältat denna upplevelse och funderat i efterhand på hur jobbigt allting var, den gör jag inte nu. 

Jag kan utan tvekan rekommendera Jane till alla.

/Anita

 

"Min första förlossning slutade i ett akut kejsarsnitt vilket blev ett trauma för mig och jag mådde väldigt dåligt efteråt. När jag väntade mitt andra barn kände jag mig rädd och orolig inför den kommande förlossningen, hur det skulle gå och hur jag skulle må efteråt. På inrådan av min barnmorska kontaktade jag då Jane. Vi gick igenom vad som hade hänt och hur jag kunde tänka framåt och inför kommande förlossning; vad kunde jag göra för att förhindra ovälkomna scenarion och hur skulle jag hantera det om det ändå hände. Vid sista träffen var även min partner med och vi fick bra och konkreta tips inför förlossningen samt hjälp att skriva ihop ett födelsebrev.

Lyckligtvis gick förlossningen bra denna gång och jag kände mig lugn och trygg hela tiden, bl.a. för att vi hade ett så bra födelsebrev så att personalen på förlossningen visste vad vi gått igenom och vad vi nu ville. Jag kunde slappna av och till och med nästan somna mellan värkarna. Det var mycket värdefullt att ha någon som lyssnade på mig och hjälpte mig att göra någonting konkret av min oro. Jag är oerhört tacksam för din hjälp!"

/Cornelia, nu tvåbarnsmor.


"Efter behandlingarna hos Jane har jag vågat känna efter på riktigt om jag vill bli mamma. Jag har klarat av att prata om det med min sambo utan att triggas av de svårigheter föräldraskap innebär. Att några få tillfällen hos dig kunnat göra så här stor skillnad hade jag aldrig vågat hoppas på. Frågan är fortfarande inte lätt men nu hindras jag i alla fall inte av mina rädslor utan kan se mer klart på saken.

Förutom själva behandlingen, hjälpte också din positiva, glada, realistiska och humoristiska inställning till livet och speciellt svårigheter med graviditet och föräldraskap mig att avdramatisera ämnet. Du är en fantastisk och varm människa, tack för din stöttning!

Ps. I somras blev jag gravid och för tre veckor sedan födde jag en son.
De rädslor jag bar på tidigare fanns till viss del fortfarande där och blossade definitivt upp i hormoncirkusen efter förlossningen men nu kunde jag hantera dem bättre. Nu när allt lugnat ner sig lite kan jag njuta av föräldraskapet och våga göra det på mitt sätt.

/ Åsa, som sökte hjälp för att hon inte "vågade" bli med barn/få ett barn...


"Man kan säga att det finns möten och tillfällen som är avgörande för resten av ens liv och som kommer att påverka en för all framtid och vårt första möte med Jane var ett sådant. Under de sessioner vi hade övertygade Jane både mig och Pernilla om att överge vår bestämda önskan om ett kejsarsnitt till att köra på en vanlig förlossning, och vi var fullkomligt trygga med det!

Hur gick det till, hur kunde en så stark övertygelse vändas till det rakt motsatta?

Först och främst så började vi med att en gång för alla bearbeta och avsluta den traumatiska första förlossningen. Vi fick i hemläxa att verkligen ”gegga igenom” den en gång för alla. Vad hände egentligen? Vad kunde VI ha gjort bättre? Vad kunde personalen gjort bättre? Om vi hade samma kunskap då som vi har idag, hur skulle vi agerat? Det var en bra övning och vi kände nog lite att vi kunde avsluta den förlossningen och se framåt.

Därefter så diskuterade vi tillsammans med Jane mycket runt vad som KAN hända under en förlossning som vi var rädda för, och Jane gav oss förslag på vad lösningen kunde vara i dom situationerna. Vi fick också i läxa att själva hemma göra en lista på tänkbara scenario under en förlossning och hur vi ville bli behandlade eller vad vi ville skulle hända då. Helt enkelt ett schema för vår förlossning. Hur barnmorskan ska agera, hur hennes statusuppdateringar ska komma, vilken information vi behöver. Det utmynnade sedan i samråd med Jane i en förlossningsplan. I och med detta så var vi trygga med att vad som än händer så fanns det en plan. Vi hade gått igenom allt om och om igen med Jane. Det skapade en mycket stor trygghet i oss. Vi ”visste” vad som skulle hända!

En sak som vi också repeterade och jobbade på mycket var att INTE tänka på vad som INTE fick hända. Ett säkert sätt att få fel saker att inträffa är just att säga till sig själv ” Jag får verkligen inte tappa den här koppen!” gissa vad som händer? Samma sak gällde här. Jane sa åt oss många gånger att prata inte så mycket om vad som verkligen INTE får hända, då kommer det att hända. Dom sakerna har vi behandlat i förlossningsbrevet och vi har en plan för det. Se nu till och prata om hur Ni vill ha det och vad Ni vill ska hända!

Därefter kom vi då slutligen in på det här med smärtlindring. Pernilla ville ha epidural om vi skulle föda vaginalt. Visst det skulle vi få, men Jane hade också en annan sak vi kunde tänka på: Andning. ”The trick is to keep breathing”.

Jane lärde oss andningstekniker som Pernilla använde under värkarna som faktiskt fungerade klockrent. Framförallt kämpa med att slappna av, också i ansiktet, ”om munnen är spänd är underlivet spänt och det gör ondare, slappna av i munnen och se helt utvecklingsstörd ut!” Man ska inte bita ihop och spänna sig genom värkarna och på något sätt kämpa och hjälpa till. ”Kroppen sköter det där med förlossningen själv, du behöver inte bry dig, häng med!”

Det fungerade faktiskt. Pernilla koncentrerade sig under hela förlossningen på att INTE hålla på med olika övningar om hur man skulle kämpa ut barnet och spänna på under värkarna, att kämpa och spänna sig, hoppa på bollar eller gå och rulla med höfterna. Tvärtom! När värkarna kom så slappnade hon av ännu mera och bara andades lugnt och kontrollerat, helt avslappnat, nästan somnade in i sängen. Smärtan i värkarna blev mycket mera hanterliga med denna teknik. I och med detta så när det väl behövdes lite kämpatag under krystvärkarna så hade också Pernilla krafter kvar att göra det. Hon hade inte slösat med krafter på en massa saker som kroppen själv tar hand om.

Visst, det gör ont att föda barn, och på slutet ville Pernilla gå hem. Det vi däremot vill berätta med detta är att från att vara totalt förlossningsrädda och övertygade om kejsarsnitt så fick Jane oss att besluta att fösöka föda vaginalt, och vi kände oss helt trygga med det och väl förberedda. Hur förlossningen sedan gick? 02.30 på natten gick vattnet, klockan 15.15 var lille Linus ute och som smärtlindring hade Pernilla endast andningsteknikerna och lite lustgas under sista timmen som smärtlindring, Tack Jane!

/ Henrik, nu tvåbarnsfar.